vladaplusone

Jag har alltid beskrivit och predikat mig själv som en jävligt simpel enkel och lättläst människa, okomplicerad och enkel människa eller hur man nu ska formulera det. Men människan är nog mer komplex än vad jag själv egentligen viljat erkänna och då menar jag nog främst mig själv. Att predika och prata om hur andra människor är tänker jag inte göra jag har inte träffat alla människor.

Att vara enkel har jag alltid tänkt att det är en positiv sak. Man är enkel att ha att göra med och man är lätt att förstå inga konstigheter helt enkelt. Men jag har nog haft alldeles fel hela tiden. Jag har aldrig varit en bra människa på att öppna mig och berätta avd jag känner och tycker Jag håller det hellre för mig själv eller skriver någon kryptisk pinsam statusupdatering som man hoppas att någon nära vän ska förstå och fråga vad det är som händer egentligen. När man egentligen kommer vara "njej då det är en låttext bara" när det egentligen är den djupaste hemligheten man går runt och tänker på.

Men att ständigt hålla käften och inte berätta vad man känner och tänker är ingen bra sak. Det resulterar ofta i ångest attacker eller så som en vän så fint beskrev det "snefylla". Eller som jag nog mer hade beskrivit det "fylle/emotionell tillfällig krasch". För det är just vad det är. När verkligeheten plötsligt kommer ikapp en och man inte vet vart man ska ta vägen. En krasch som resulterar i kraftigt alkoholintag, pinsamma fylle sms eller samtal. Och också ofta med fina illaluktande spyor och gråt och kanske till och med en ambulansfärd.

Och det är nog där jag nog så många gånger gjort mig själv en sån fet jävla otjänst. Istället för att faktiskt erkänna och bertta vad jag känner håller jag hellre tyst, går ut och lyssnar på min musik och kedjreörker och låtsas som att jag inte själv hör vad mitt huvud skriker åt mig. Men det är dags att faktiskt börja lyssna på vad huvudet och hjärtat faktiskt skriker eller viskar till en. Vara mer modig och impulsiv och det är just det jag tänker göra.

Kanske är detta ett resultat av morgondagens födelsedag och åldernojja men det är fan inte en dag för tiden att faktiskt ta sig själv i kragen sträcka på huvudet och faktiskt tänka " VEM FAN BRYR SIG?" det har tagit mig fucking jävla 23 år att bli den jag är idag och jag tänker inte längre bara hålla masken och strunta i att faktiskt erkänna och säga vad jag känner och tycker.

Så vi kanske börja med min livssituation eller vad man nu ska kalla det. Jag tänker inte gnälla för jag gör ingenting åt den. Inte som det är just nu iallafall just för att jag normalt sett är en ganska så feg och oimpulsiv människa. Men jag ska härifrån jag skiter faktiskt i vart jag hamnar bara det är någon annanstans. Jag tänker sluta dölja vem jag faktiskt är och bli en mer öppen människa. Att vara dryg emot folk på krogen är nog som en skydsmantel kan man säga. "Finns ingen mening med att lägga energi på människor man aldrig mer kommer träffa" så har varit mitt talesett sen jag fylde 18 och fick börja slira på krogen. Men så mkt underbara människor jag lärt känna de senaste halvåret har nog aldrig hänt och varför? JO! Ett trevligt beteende, öppenhet och förståelse. världen saknar det alldeles för mkt. I have been turned eller vad man nu ska säga.

Så på riktigt? Vem fan bryr sig!!!! Va den du är, älska det, lev det och framförallt va stålt över det. Det finns ingen mer som du och vad "du" än innebär så är det du! Och det kommer aldrig någon att kunna ta ifrån dig!

Jag låter som en skolkurator nu, är nog för att jag är ganska trött och detta har varit en av de konstigaste dagarna detta året, definitivt! Så jag ska lägga mig ner nu och vakna upp imorrn förhoppningsvis till många grattis sms alternativt facebook grattis! Sen ska jag fira min födelsedag och det kan INGEN förstöra. Det är min jävla dag! PUSS