Kläder = Ångest och Lycka!
Finns nog inget som ger mig mer ångest i dagsläget än kläder samtidigt som de ger mig så mkt lycka. Det kanske låter töntigt men om man hatar staden man bor i så får man uppskatta det man gillar lite extra. Och det är just kläder. Jag har varit besatt av kläder och stil sen jag va 12 år. Kommer ihåg det som det va igår, allt är mormors fel! Julen när jag va tolv fick jag min första Tiger of Sweden tröjja och sedan började det...
Tror jag hade 8 JL tröjjor och nej jag skojjar inte! Som tur är växer man upp och ens stil förändras. Hade ett snesteg på ungefär tre år med "emo" stil men det har hjälpt till att forma mig till den jag är idag. Men tillbaka till ämnet! Vad är det då med kläder/shopping som kan få en så glad? Det där pirret i magen när man slänger upp alla kassarna på sängen och ler över alla inköp man gjort. Men snabbt inser man att det faktiskt inte alls va så mkt som man trodde att det va.
Eller den exalterande känslan när smset kommer att man har paket att hämta. Man cyklar dit direkt efter jobbet och sliter sedan upp det och ruset slingrar sig längs ryggraden! Men är det verkligen så kul med kläder egentligen`? Och varför är det så himla roligt? JO!
Det finns inget sett man kan uttrycka sig på så mycket utan att faktiskt säga ett enda ord än, just STIL! Personlig stil är något man föds med och något man ska använda sig av för att uttrycka vem man faktiskt är!
Det jobbiga är dock när det går över till dyrsmak...Alla ringar, jeans, väskor och tröjjor är ju inte gratis och speciellt inte alla dessa skinnjackor och kavajer som ens hjärna skriker efter. Jag menar jag har över 30jackor och jag är inte ens i närheten av nöjd! Och det är det som är jobbigt med just ett stort klädintresse, det kommer nytt hela tiden! 2 säsonger per år = ångest och mkt pengar! Visst jag shoppar inte ens i närheten av så mkt jag önskar att jag kunde. Hade jag kunnat hade jag bara gått runt i McQueen, Balmain och Givechy men vi är inte riktigt där än. Men om ett par år!
Så länge får jag nöjja mig med billigare varianter och lite kopior. Men ångesten över alla pengar man gör av med kommer nog aldrig försvinna inte heller lyckan! För i slutändan är det värt det! Jag äter hellre nudlar resten av året om det betyder att jag kan köpa 5 nya jackor. Och det kommer aldrig förändras!
Att vara kille.
Ett ämne som både ger ångest och stålthet. För vad innebär det egentligen att vara just kille? Hänger det ihop med manlighet? Eller är just ordet kille bara ett fack där alla vi med något som hänger ner mellan benen ska placeras i? Eller innebär det någonting mer? Och vafan innebär det egentligen? Och vem är det som har bestämt vad det exakt ska innebära? Detta är ett ömne som kan göra mig väldigt irriterad för jag har ganska så starka åsikter om just detta men det är också någonting som intresserar mig.
För vad inenbär allt detta egentligen? innebär det att bara för att man är född som kille ska man då ha ett sexpack, stora armar och ligga med 4 olika tjejer varje helg? Och kallas kungen? Att man ska ha 10 olika ragg, vara på gymmet varje dag och dricka såna där enorma proteinshakes och vara ett almmänt svin? Eller innebär det faktiskt någonting annat? Har vi andra ens rätt att kalla oss för killar?
Ska vi som inte lever upp till den så kallade "manliga" normen gå runt med ångest och försöka förändra oss själva till något vi inte är? Eller kan man faktiskt vara sig själv och vara lika mycket "kille" för det?
Visst att jag själv tränar några gånger i veckan, och visst så träffar väll man något ragg ibland. Men jag sminkar mig även, bär tjej byxor ( kill jeans är oftast för stora i benen ) och jag umgås även mest med tjejer. Är jag mindre kille då än "Anders" som tränar på gymmet 5 dagar i veckan, väger 120 kg och bor med sin tjej "Annicka"? I min mening, så klart inte!
Kön kan inte beskrivas med ur en människa är. Kön är en benemning på det som faktikt gömmer sig under dina underkläder. Manlighet är där emot en helt annan sak. För vad är egentligen mangligt? Och vad är det som bestämmer om en kille är manlig och inte? Och vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något sådant?
Manligt? Innebär det att som jag sagt tidigare är bigg och kallas för kungen? Innebär det att man är en bra pappa till sina barn? Eller att man bara är sig själv? Enligt mig själv är det manligaste man kan vara är just sig själv. Att skita i vad alla normer och skit säger och bara vara just "sig".
Att gå runt och ha ångest över vad samhällets bild av en person hur den ska se ut och vara är inte hälsosamt. Men låt oss erkänna, vi har ALLA gjort det! Den som säger något annat ljuger. Vet ju bara själv vilken ångest när man gått runt på stan till exempel eller varit på krogen eller vad det nu kan vara. Jag ser ut inte som alla de andra killarna. Jag har tighta jeans, sminkade ögonbryn, rakade armhålor och överfixat hår. Men på riktigt jag bryr mig faktiskt inte längre. Jag har blivit så pass säker i mig själv att hela den här grejjen med normer och åsikter hit och dit knappt rör mig ryggen längre. Visst jag ska inte ljuga lite större armar och mer definierade magmuskler hade jag inte tackat nej till. Men det är inte direkt så att jag tänker fixa det bara för leva upp till samhällets åsikt över hur jag ska se ut, utan jag gör det för min egna skull.
Och det är viktigt att faktiskt vara egoitstik ibland och faktiskt tänka på sig själv istället för vad alla andra tycker och tänker. Man kan aldrig leva upp till alla människors förväntningar och åsikter. Och den som försöker med det kommer förmodligen hamna på ett mentalsjukhus med tvångströjja.
Vad jag egentligen vill ha sagt med denna text, eller ja egentligen vill jag nog bara vara egoistisk och få ur lite skit i huvudet men det jag också vill göra är att slå ett slag för individualism. Finns det inget häftigare? Jag älskar människor som är sig själva oavsett vadd et betyder och som faktiskt skiter i vilket vad folk tycker och tänker. Speciella individer och unika människor intresserar mig och jag dras oftast till sådana människor. Det är precis vad det här landet behöver! En riktigt rejäl jävla smäll i arslet. Finsn det något värre än trångsynta och ignoranta människor? Jag tycker verkligen synd om dem. Det kan inte vara kul att vara så begränsad.
konstiga och nattliga funderingar.
Jag har alltid beskrivit och predikat mig själv som en jävligt simpel enkel och lättläst människa, okomplicerad och enkel människa eller hur man nu ska formulera det. Men människan är nog mer komplex än vad jag själv egentligen viljat erkänna och då menar jag nog främst mig själv. Att predika och prata om hur andra människor är tänker jag inte göra jag har inte träffat alla människor.
Att vara enkel har jag alltid tänkt att det är en positiv sak. Man är enkel att ha att göra med och man är lätt att förstå inga konstigheter helt enkelt. Men jag har nog haft alldeles fel hela tiden. Jag har aldrig varit en bra människa på att öppna mig och berätta avd jag känner och tycker Jag håller det hellre för mig själv eller skriver någon kryptisk pinsam statusupdatering som man hoppas att någon nära vän ska förstå och fråga vad det är som händer egentligen. När man egentligen kommer vara "njej då det är en låttext bara" när det egentligen är den djupaste hemligheten man går runt och tänker på.
Men att ständigt hålla käften och inte berätta vad man känner och tänker är ingen bra sak. Det resulterar ofta i ångest attacker eller så som en vän så fint beskrev det "snefylla". Eller som jag nog mer hade beskrivit det "fylle/emotionell tillfällig krasch". För det är just vad det är. När verkligeheten plötsligt kommer ikapp en och man inte vet vart man ska ta vägen. En krasch som resulterar i kraftigt alkoholintag, pinsamma fylle sms eller samtal. Och också ofta med fina illaluktande spyor och gråt och kanske till och med en ambulansfärd.
Och det är nog där jag nog så många gånger gjort mig själv en sån fet jävla otjänst. Istället för att faktiskt erkänna och bertta vad jag känner håller jag hellre tyst, går ut och lyssnar på min musik och kedjreörker och låtsas som att jag inte själv hör vad mitt huvud skriker åt mig. Men det är dags att faktiskt börja lyssna på vad huvudet och hjärtat faktiskt skriker eller viskar till en. Vara mer modig och impulsiv och det är just det jag tänker göra.
Kanske är detta ett resultat av morgondagens födelsedag och åldernojja men det är fan inte en dag för tiden att faktiskt ta sig själv i kragen sträcka på huvudet och faktiskt tänka " VEM FAN BRYR SIG?" det har tagit mig fucking jävla 23 år att bli den jag är idag och jag tänker inte längre bara hålla masken och strunta i att faktiskt erkänna och säga vad jag känner och tycker.
Så vi kanske börja med min livssituation eller vad man nu ska kalla det. Jag tänker inte gnälla för jag gör ingenting åt den. Inte som det är just nu iallafall just för att jag normalt sett är en ganska så feg och oimpulsiv människa. Men jag ska härifrån jag skiter faktiskt i vart jag hamnar bara det är någon annanstans. Jag tänker sluta dölja vem jag faktiskt är och bli en mer öppen människa. Att vara dryg emot folk på krogen är nog som en skydsmantel kan man säga. "Finns ingen mening med att lägga energi på människor man aldrig mer kommer träffa" så har varit mitt talesett sen jag fylde 18 och fick börja slira på krogen. Men så mkt underbara människor jag lärt känna de senaste halvåret har nog aldrig hänt och varför? JO! Ett trevligt beteende, öppenhet och förståelse. världen saknar det alldeles för mkt. I have been turned eller vad man nu ska säga.
Så på riktigt? Vem fan bryr sig!!!! Va den du är, älska det, lev det och framförallt va stålt över det. Det finns ingen mer som du och vad "du" än innebär så är det du! Och det kommer aldrig någon att kunna ta ifrån dig!
Jag låter som en skolkurator nu, är nog för att jag är ganska trött och detta har varit en av de konstigaste dagarna detta året, definitivt! Så jag ska lägga mig ner nu och vakna upp imorrn förhoppningsvis till många grattis sms alternativt facebook grattis! Sen ska jag fira min födelsedag och det kan INGEN förstöra. Det är min jävla dag! PUSS
